Upp till kamp emot skammen!
Jag har funderat på det här med skuld. Ja ni vet, skuld, skam, ångest, osv. Själv har jag lite svårt med det där, det är aldrig det där Coyote Ugly-momentet. Jag vaknar aldrig dagen efter, ser åt sidan och vill skjuta mig i huvudet av synen där. Visst har tanken "Det där kanske jag inte borde ha gjort oj vad folk kommer att skratta men skit samma nu vill jag ha frukost" dykt upp, men längre än så kommer det liksom aldrig. Just denna "skamlöshet" som man lite väl högtravande kan kalla det har däremot rört upp en del irriterade känslor hos andra. Visst kan jag förstå att det kan verka bra att man skäms ifall man gjort något ont mot någon annan, men när jag gjort en dum grej som ingen annan än jag - och möjligtvis den andre inblandade parten, it takes two to sexa, ni vet - kan ha någon orsak alls att älta, och en vän faktiskt säger att hon skulle må bättre av att jag skulle ha ångest över det, då blir jag lite ställd! Då har jag framställt två teorier angående det här beteendet vilka nu ska presenteras!
Teori 1!
Teori 2!
På ett djupare, mindre medvetet och mer primitivt plan känner min vän av att en sådan här situation kräver skam från min sida, för borde inte skam som alla andra rotade känslor hos oss ha någon djupare och mer djurisk(jag tycker verkligen om det ordet! Grr!) innebörd? Är det kanske så att hennes reaktion faktiskt handlar om att hon på impuls handlar utifrån känslan att jag inte gör rätt, att hon kanske till och med vill skydda mig från de handlingar som hon upplever som dumma och "fel"?
Jag är ju ett hoppets barn som vill tro på det goda i mänskan så jag tänker oavsett logik ställa in mig på teori två och med ett moget överseende förlåta henne, sen kanske allt det här är totalt överdramatiserat av mig, men jag då är jag väl som Don Quijote; hjält(inna)e i själen åtminstone! Och tro mig, inbillade skamkällor är ännu lättare att bekämpa än de där väderkvarnarna, när man väl kommit igång så går det av bara farten, tro mig.
TuttLisa
Folk är skumma!
